Jag har under en veckas tid nördat mig igenom 5 säsonger Californication. Japp, ni läste rätt - f e m säsonger(!) Den här serien fastnade jag för direkt och jag tror att det blir så när man känner igen sig. När man kan försvinna in i en fictionvärld för en stund men ändå bli påmind om den riktiga världen, fylld av misstag, glädje och sorg. Vad är det som gör att dragningskraften mellan två människor kan vara så stor? Ni som har sett serien förstår nog vad jag menar, ni andra - ge den en chans!
Väskan är packad och om en timme går tåget upp mot Hällefors igen. Den här gången är jag inte lika peppad som jag brukar vara. Kanske för att jag känner ångest och press över de kommande dagarna? Jag har två dagar på mig att prestera och skicka iväg arbetsproverna till Lund. Halmstad har känts som en helmysig stad denna helgen vilket gör det svårare att lämna. Men planen är att åka ner redan på fredag igen eftersom att jag ska till Göteborg och träffa hela tjejligan på lördag! Det blir mycket resande upp och ner i landet men nu är det bara fem ynka veckor kvar av den förberedande utbildningen i Hällefors, så det är bara att bita ihop. Jag vet ju att det är något som man ändå kommer att sakna någon dag i framtiden.
ja, då kan pappa ÄNTLIGEN dra "va vad det jag sa.. det är tydligen INNE med högbyxa nu" - då han har varit "inne" i högbyxans värld ett tag. veteran.
ja, jag har trillat dit. härmed är jag nu ägare till ett par höga byxor, vem trodde att det skulle hända? men dem är lila så det är okej. och ännu mer okej är det när man fyndar skönaste tröjan som passar utmärkt till. weekday har alltid bäst rea!
nu är det snart över med kalla fingrar och frusna tår! jag kan inte beskriva känslan över att få känna värme igen, att få se ljus och höra något annat språk om dagarna. löcka!
dagen idag har varit preciiiiiis som vilken annan dag som helst här i hälle. jag kom hem från skolan för nån timme sedan och åt en havrekuse till kvällsmat, (inga sånna flingor utan bröd) fint ska det va! jag har helt sinnes mycket att göra men jag hoppas att ledigheten får tid att omfamna mig lite med.
nä annars vänner så kan jag även bjuda på att jag har gjort något med min käke. en olycka har inträffat och jag vet inte hur? gnisslat tänder, fått stryk, tuggat ovanligt hårt? jag har inte hånglat i alla fall, så mycket vet jag. sovit snett sa mamma. kan man sova snett med käken? ah, nä jag tror att jag lämnar ämnet och loggar ut.
när jag sitter här och tittar ut genom tågfönsret tänker jag mest på; hur vackert vårt land är! när det ser ut som att solen har sprayat snön full av nyårsglitter och telefonstolparnas skuggor bildar konstverk på fälten, vill jag fortsätta att åka tåg tills nya intryck tilltalar mig. det gör mig inget alls att de röda fasaderna med sina vita husknutar dyker upp efter varje granparti, för dem passar in, var enda en. jämte mig sitter tre personer och pratar om kriminologi. de pratar engelska men jag lär mig om pcr och dna och cellprov. det är kul att tjuvlyssna, speciellt när man lär sig något utav det. nu är det dock tyst. lunch break. konduktören hade mage och mustach. "buss från Örebro vidare in i skogen sen då", sa han till mig när han läste av min biljett, med glasögonen nästan för långt ner på näsan. men han läste rätt. nu ska jag tillbringa en vecka till i skogen innan jag får njuta av tre veckor i solen. Helena Bergström stirrar på mig, hon pryder omslaget av Kupé denna månaden. i röda läppar och en smaragdgrön klänning lutar hon sig mot en gammal mikrofon. Tjusigt minsann, det får mig att vilja läsa. nog att man har tjatat och klagat på SJ ofta, men utsikten dem bjuder på är oslagbar!
nu mina vänner är det full fart, på riktigt! jag kommer att gå in i någon slags liten egen värld de kommande dagarna som endast innehåller skola, hårt arbete, mat och om jag har tur även sömn. så om jag är frånvarande både här och på telefon vet ni varför. förhoppningsvis är jag kontaktbar efter den 1 februari igen. håll tummarna för mig nu!
